Ön St. Barthélemy (i storlek ungefär som Visingsö) i Västindien var under tiden 1784–1878 svensk koloni. Sverige förvärvade ön i utbyte mot vissa handelsrättigheter i Göteborgs hamn. 1785 förklarades den nyanlagda staden Gustavia som frihamn och blev en betydande plats för svensk och internationell handel. Gustavia var år 1800 Sveriges sjätte största stad med ca 5000 innevånare.

Efter politiska förändringar, flera orkaner m.m. förlorade ön i mitten av 1800-talet sin betydelse. Sverige sålde tillbaka ön till Frankrike 1878.

1978 etablerades vänortsförhållandet mellan Piteå och St. Barth.

Piteå kommun bygger 2008 en vänortspark där Piteås tre vänorter (St. Barth, isländska Grindavik och ryska Kandalashka) skall åskådliggöras.

St. Barthhuset (ca 25 kvm) är en kopia av ett vanligt bostadshus från St. Barth. Huset fungerade som sov-, arbets- och förvaringsplats. Köket fanns utomhus. Då grundvatten i stort sett var och är obefi ntligt på ön, samlade och magasinerades regnvatten i stora krukor eller cisterner i anslutning till huset.

Historien levandegörs genom att huset befolkas med en verklig person, Selma Milander (1846–1939), den sista svenskan på St. Barth.

I anslutning till huset finns en skärmutställning som berättar om St. Barths historia.

Byggnaden uppfördes ursprungligen 2007 på Djurgården i Stockholm som del av ”Projekt Kolonin” (av Fredrik Helander, Fredrik Pettersson). Då det ej var möjligt att behålla byggnaden på Djurgården förvärvades den 2007 av familjen Eva och Thomas Wallstén, Piteå. Piteå kommun har iordningställt markområdet och bekostat uppsättning av huset. Inventarierna ingick delvis i husköpet och kompletterades av ägarna och Piteå Museum.

St. Barthhuset kommer att visas för allmänheten sommartid.